Av någon underlig anledning så kände jag det på mig.
Hade sagt det flera gånger under fredagen, att bebis kommer nog i slutet av helgen och mycket riktigt, på söndagen vid 11:00 tiden satte det hela åtminstone igång.
Det kom från ingenstans, som en stark mensvärk med intervaller. "Doktor" Micke googlade mina så kallade symtom och kom fram till att vi skulle klocka värkarna. Vilket vi gjorde. Något senare ringde vi även till förlossningen i Falun och rådfrågade, de sa då att vi kunde komma när vi ville, eftersom det
är en lång resa, så kunde det vara skönt att åka i tid.
Tiden gick och vi bestämde oss för att ta våran redan färdigpackade förlossningsväska samt bilbarnstol för att åka. (Micke hade även "riggat" bilen med plastsäck i sätet samt några lager med handdukar ovanpå detta, för att slippa sanera bilen om vattnet skulle gå).
Vid 17:00 tiden anlände vi till Falun. Väldigt spända av förväntan och tanken på att ÄNTLIGEN drar det hela igång. De undersökte mig och kunde konstatera att jag öppnat mig 2cm. Istället för att ligga och stirra in i en vägg, så föreslog barnmorskan att vi skulle ta och åka iväg och äta lite, få lite energi inför det som komma skall. (Och energi var verkligen något jag skulle komma att behöva).
När vi sedan kom tillbaka från en god middag av skräpmat, så var det dags att undersökas igen. Nu hade värkarna blivit betydligt starkare och jag hade öppnat mig ytterligare.
Nu fick vi även in en kanna med äppeldricka som jag blev god vän med, vi mumsade även på några dumlekolor. Vilket var godare än någonsin förr.
Vid ca 00:00 tiden kom min barnmorska med ett förslag (eftersom förloppet tog så lång tid) att vi kunde "picka hinnorna" det vill säga, göra så att vattnet går och på så vis få själva förlossningen att skynda på. Jag tackade såklart ja till detta, då jag inte hade någon lust alls att få sömnpiller och föda i morgon istället. Nej jag ville ha ut våran son och det var på en gång. Men oj vad omedveten jag var om att det ändå skulle ta så pass lång tid innan Dylan kom ut. Lyckligt omedveten helt enkelt.
När hinnorna pickats, kändes det ungefär som att kissa på sig. Fast att du hållit dig i en vecka och ut kommer en flod. För det kändes som att jag hade självaste niagarafallet mellan benen. Det var nu smärtorna började komma, i och med att bebis började i allt snabbare takt trycka på neråt och utvidga det hela. Det var då jag frågade om jag kunde få pröva lustgasen. Denna lustgas som av för intensivt användande (innan jag klurat ut hur jag riktigt skulle andas) fick mig att uppleva underliga saker. Jag tog mig bland annat en "flygtur" där jag iakttog oss (mig och micke) från taket av rummet. Jag hade helt enkelt lämnat kroppen och såg allt som skedde från ett annat perspektiv. Galet läskigt vad lustgas kan göra med ens sinne.
Hur som helst så hjälpte det till viss del, men vid 02:00 tiden var smärtan för stark. Ringde då efter en sköterska (eftersom jag och micke till 80% av tiden var själva inne på rummet) som rekommenderade en EDA.
Läget hade nu blivit så att min livmoder jobbade konstant, den fick inte vila något alls. Vilket är ett måste om kroppen ska ha ork att orka krysta ut barnet i slutskedet. Så jag hade att välja på att ta bedövningen som skulle få att min livmoder slappnade av och intervaller mellan värkarna skulle återkomma. Det eller att få lov att göra kejsarsnitt till sist. Självklart ville jag hellre ha bedövningen än att bli tvungen att snitta upp magen för att livmodern tröttat ut sig själv.
Nästan omedelbart gav det resultat och jag kunde andas ut igen. Smärtan var dock lika stark med en paus imellan. Var även första gången jag fått höra av en barnmorska eller sjukhus personal att det är bra att jag inte lagt på mig något fett. För tydligen var jag en utmärkt passient att lägga EDA på, eftersom man såg mina ryggkotor så väl. ;)
Vid 06:00 tiden var det personalbyte och jag började bli frustrerad, eftersom jag hade så ont, var öppen helt och inget hände. Krystvärkarna hade satt igång och jag tänkte att nu är det bara någon minut kvar, sen får vi träffa vårat barn. Men icke. Hade krystvärkar och ett arbete på ca 2,5h kvar.
Jag vet att jag började bli extremt trött. Var som ett maratonlopp att hålla på hela kvällen och natten. Fast det var själva smärtan och trycket neråt som var jobbigast på slutet. Blev helt dyngsur av svett.
När förloppet kommit så långt att jag hade lyckats krysta ner honom i "kanalen" blev smärtan något jag aldrig tidigare upplevt. En smärta omöjlig att beskriva. En smärta som gjorde att jag tänkte: NEJ det här går inte, nu spricker jag! Vilket ledde till att jag spände mig för mycket, istället för att våga "trycka på" helt. Det var nog därför själva förloppet med krystvärkar varade så länge.
Men klockan 08:34 klarade jag det, han var ute! Minns att de frågade om jag såg vad det var för kön, en pojke svarade jag.
Lyckan var total och en sak som var galen var att all form av smärta försvann direkt han var ute (som innan var extrem och inget jag ens i närheten känt förut).
Efter att våran skatt kommit ut, fick pappa Micke som stöttat mig hela vägen klippa Dylans navelsträng och våran son fick samtidigt ligga på mitt bröst. Jag som innan blivit lite smått "äcklad" av tanken att ha en blodig bebis med fosterfett på min kropp alldeles efter en förlossning. Denna "fåniga" tanke var som bortblåst. Att ha min och min livskärleks gemensamma barn på mitt bröst, var den skönaste känslan och det mest naturliga som jag kunde tänka mig just då. Min största rädsla för att spricka slapp jag också, då jag enbart fick sy ett stygn. Tack och lov.
Vi blev dessutom bjudna på denna goda lilla förlossningsfika efteråt. Otroligt mysigt måste jag erkänna.
Tänk vad ens tankar och känslor kan ändras på några sekunder när ens eget barn kommer till världen. Äntligen börjar mitt och Mickes liv på riktigt.

Idag var kusin Debbie och Camilla på besök. Både Debbie och Dylan är två väldigt lugna och harmoniska barn, dock upptäckte vi idag att dom har mer än så gemensamt, under tiden Debbie var här så ville dom äta samtidigt, sova samtidigt och skita på sig samtidigt:) snacka om synkade barn:)

Allt började runt kl 11,00 på söndags morgon, som från ingenstans började Sarah få ont i magen, som stark mensvärk. Jag började genast fråga den pålitliga dr.google om hjälp och råd, och enligt Google så var de på gång. Vi klockade värkarna, 7-12 min mellan. Under dom kommande timmarna så vart de inte jätte mycket skillnad på tiden i mellan, men dom tilltog i styrka. Så vi beslutade oss för att åka in. I bilen på väg till Falun kom dom dock tätare, säkert 3 min i mellan. Som kille och första barnet så har man noll koll på hur en förlossning går till, så jag va helt övertygad om att hon skulle föda i bilen. Jag började gå igenom hur "jag" skulle göra om de satt i gång, typ, ska jag klippa navelsträngen i bilen? Eller ska jag vänta med de? Tänk om han inte andas?...helt sjukt att man ska behöva åka 10mil för att föda på ett sjukhus! Efter en timmes nervig bilfärd kom vi in till förlossningen, och dom va jätte lugna, jag hade tänk mig att alla skulle flockas runt oss och vara redo att ta emot ungen, precis som på film. Men så va de inte, utan dom undersökte och konstatera att de va långt kvar och sa att vi kunde åka ner på centrum och äta:D efter en stadig middag på Macdonken så åkte vi tillbaka, och dom gjorde en ny undersökning, Sarah va då öppen 3 cm. Barnmorskan verkade inte vara nöjd med 3 cm, så hon beslutade sig för att trycka in två fingrar och mekka runt för att "får igång dä litä" som hon uttryckte sig. Sarah sa att de gjorde sjuuuukt ont, dock tror jag att hon tar tillbaka de nu, efter att ha fått en ny definition på smärta. Timmarna gick och de hände inte så mycket förutom att hon hade regelbundna värkar. Jag tyckte att dom första timmarna på förlossningen var ganska mysiga, Sarah kanske är av en helt annan uppfattning men men, vi åt dumle, drack läsk och sen fick hon gå och bada. Efter badet fick hon erbjudande om att få hinnan pickad, vilket hon tackade JA till. 10 minuter efter picket vart de liv i luckan. Värkarna blev 7 resor värre och hon bad om att få lustgasen. Lustgasen fungerade hyfsat i början och Sarah blev ganska stenad om ni frågar sig, sa konstiga saker och diskuterade gärna saker hon i detta tillstånd inte behärskade:) haha.. Efter pickningen så va jag helt övertygad om att Dylan va på väg ut heltiden, jag satt och svor för mig själv och undrade varför dom där jävla barnmorskorna inte va inne i rummet med oss. Efter många om och men så började tillslut krystvärkarna komma igång, detta skedde precis i ett personalbyte, så de ramlade in en undersköterska, barnmorska och en barnmorskestudent. studenten va tydligen den som skulle hålla i trådarna. Till en början va jag tveksam till detta och tänkte att( varför ska dom använda oss och vårat barn som värsta jävla testpersoner för nån student som inte vet ett skit:D. Studenten va dock väldigt duktig och gav ett gott intryck. Nu börjar dom förbereda för ( förlossningen ) dom bad Sarah att började krysta, och från detta ögonblick så är allt ganska luddigt för mig, jag såg hur fruktansvärt och min älskling hade, såg paniken i hennes kolsvarta ögon och jag fick så jävla dåligt samvete, jag ville bara gräva ner mig någonstans. Jag hade ingen kontroll över situationen och mina försök till tröst eller peppning kändes helt meningslösa. Efter en stund som känns som en evighet tittade Dylans huvud ut, Sarah skrek då" jag sprack, jag kände, jag har spruckit som fan" hon tittade på mig och jag såg paniken i hennes ansikte. Efter de har jag en minneslucka på uppskattningsvis 10 minuter. Helt plötsligt är jag i ett annat rum, Barnmorskan säger, "titta nu kissar han, de är bra". Han ligger på ett bord och är helt blå, såg ganska läskigt ut. Han fick syrgas för att han hade problem att få igång andningen. Han grät inte, gjorde bara ansträngande ljud och jag hade panik. Jag sa åt barnmorskan att fixa honom, jag fick inget svar. Hon ville häller inte berätta för mig om Sarah hade spruckit, hon sa bara" oroa dig inte för de, dom kolla de nu" typ. Dylan började gråta och skrika efter en stund, de kände sjuuuukt skönt och jag fick då hålla i min son för första gången. Jag bar in Dylan till Sarah och la honom på hennes bröst, efter han fick komma tillbaka till mamma så andades han bättre och bättre för varje andetag. En sak har man förstått, och de är att bästa medicinen för en liten bebis är alltid mamma:) det va pappa Mickes förlossningsberättelse:)

Dylan har svarat jätte bra på ljusbehandlingen, nu ska han inte behöva sola något mer hoppas vi. Kl 15,30 ska ett nytt prov tas och de är också de provet som avgör om vi får åka hem idag. Hoppas de fortsätter lika bra:)

Dylan sover & pappa Micke sover. Är min tur för kvällen att sitta bredvid Dylans "solarium" för att passa att inte hans lilla solarmössa ska glida ner. Är viktigt att den täcker ögonen eftersom ljuset han får på sig är ganska starkt.
Vi valde att dela upp kvällen, så jag fick sova till klockan 03:00 och sedan efter det, så tog jag över efter en paus med amning för Dylan.
Somnade direkt när det var min tur att sova, antar att dessa nätter på BB gjort en väldigt trött, så trött att man inte riktigt förstår förrän man väl försöker sova och slocknar omedelbart. ;)

Då har vi fått veta att vi ska stanna ännu en natt på BB. Förhoppningsvis den sista. När proverna kom in, visade det att solningen gett resultat! Dock inte tillräckligt stora. Så lillkillen ska ligga och sola hela kvällen och natten, ända tills i morgon bitti då vi ska träffa barnläkaren igen. Som det låter på personalen så är det stor chans att vi någon gång i morgon får åka hem. Alla andra prover visade nämligen bra också! Jippie!!
Nu ska jag och min andra hälft äta kvällsfika och kolla på en film via våran iPad. Man får ta och göra det bästa och mysigaste man kan av situationen helt enkelt! :)

Min underbara lilla gosse ligger nu och sover på min mage. Han är helt slut efter dagen. Ligga och sola med en "mask" för ögonen hela dagen för att sedan lämna tre hela rör med blod för analys. Min stackars lilla ögonsten, allt detta utan ett endaste litet knyst ifrån sig. Min tappre lille son.
Därför förlåter jag dig när du kissade ner hela mig och mina mjukisbyxor nyss (totalt dränkte in dem). Mina enda byxor jag hade med mig dessutom. Klumpigt av mig att inte packa ner två, så jag får helt enkelt skylla mig själv. :)
Sonen ligger och solar i sitt lilla bo och vi inväntar provsvaren. Vi vill verkligen hem nu, är inte speciellt roligt att vistas såhär länge på ett BB. Hem till lugnet, familj/släkt och få börja leva vårat nya liv på riktigt. Är inte detsamma i en sjukhusmiljö.
Dessa två förlossningsberättelser som vi skall skriva (en vardera), tro mig, de kommer, men först vill vi komma hem till lugnet. Sedan blir det långläsning för de som vill läsa hur det gick till på förlossningen från två olika perspektiv :)
Håller tummar och tår för att Dylan ska "blekna" och slippa vara en saffransbulle.

De vart sola ändå, nu blir vi kvar en dag till. Känns jobbigt att inte kunna åka hem, men samtidigt bra för att de är viktigt att han blir helt frisk innan vi beger oss:) han är nog den tappraste lilla barn jag någon sin mött, dom har stuckigt honom så mycket i händerna så de går inte att sticka där med, utan nu måste dom börja sticka hans fötter. Stackare:(

Bebis nr:594 vägde vid ankomst 3200g, han gick sedan ner till 2850g, men nu har han käkat ständigt i ett dygn och gått upp till 3060:D och gulproverna i går kväll visade på att värdena har stannat till, vi tog ett nytt prov alldeles nyss, vi väntar spänt på svar. Vi kanske får åka hem idag:)

Sömntuta:D

Allt går finfint här, mjölken har runnit till i morse, och våran finaste bästa lilla pojke har också blivit otroligt lugn och lättsam, han har ständig palltkoma och bara sover:) detta har gjort att pappa micke börjar få lite tråkigt. Men man kan ju alltid roa sig med kameran:)

Allt är nästan perfekt nu, de är bara en detalj, och han heter Dregen. Vi saknar våran fegdreg som tusan.

Nu har vi fått gjort undersökningen som dom gör efter 48h, och allt ser jätte bra ut förutom att han fortfarande är lite gul. Dom ska ta ett nytt gulsotprov kl 16.00 och om de blivit sämre så får han sola, har de blivit bättre kanske vi får åka hem i eftermiddag. Just nu så försöker jag och Sarah göra de vi kan för att han ska bli fri från de gula, vi har flyttat sängen så den står precis bredvid fönstret så han får sol på sig hela tiden. Vi hoppas att de ska göra de lite bättre:)

Nog för att Dylan inte är en speciellt stor kille. Utan räknas som den mindre sorten (enligt barnmorskorna här). Så måste vi ändå tillägga, att till denna lilla kropp, så tillhörde det ett par riktigt stora händer och fötter. Stora, men fina :) här på bilden med litet stickhål, efter att fått lämna blod.

Dylan fejlade på ett av testerna, så vi får nog stanna kvar någon dag till, dom tror att han kan ha lite gulsot, så dom vill kolla upp de lite noggrannare och kanske att han får en solsession.

Hejsan! Sarah sa precis att hon tänker skriva en förlossningsberättelse här på bloggen, den kommer nog upp idag eller i morgon. Apropå förlossningsberättelser, dom är ju alltid skrivna av mamman, är det ingen som undra hur de är för pappan tro? kanske ska skriva en jag också så man två perspektiv på de hela:). Vi är fortfarande på BB, dock tänkte vi åka hem under dagen, så barnmorskan håller på att göra en massa tester som Dylan måste bli godkänd på innan vi får bege oss:) första natten har varit lite stökig, Dylan har inte varit på toppen humör. Förmodligen på grund av hans föräldrar som inte riktigt vet vad han vill, vi blir bättre dock:) han var ledsen fram till 0300 inatt. Sen har han i princip bara tuttat sovit tuttat sovit. Myspys:) Just fan, måste också skriva vad barnmorskorna sa till Sarah precis efter Dylan kommit ut: men gud Sarah, jag har aldrig sett en livmoder dra i hop sig så snabbt", direkt efter förlossningen så kunder man knappt se på Sarah att hon varit gravid.