Av någon underlig anledning så kände jag det på mig.
Hade sagt det flera gånger under fredagen, att bebis kommer nog i slutet av helgen och mycket riktigt, på söndagen vid 11:00 tiden satte det hela åtminstone igång.
Det kom från ingenstans, som en stark mensvärk med intervaller. "Doktor" Micke googlade mina så kallade symtom och kom fram till att vi skulle klocka värkarna. Vilket vi gjorde. Något senare ringde vi även till förlossningen i Falun och rådfrågade, de sa då att vi kunde komma när vi ville, eftersom det
är en lång resa, så kunde det vara skönt att åka i tid.
Tiden gick och vi bestämde oss för att ta våran redan färdigpackade förlossningsväska samt bilbarnstol för att åka. (Micke hade även "riggat" bilen med plastsäck i sätet samt några lager med handdukar ovanpå detta, för att slippa sanera bilen om vattnet skulle gå).
Vid 17:00 tiden anlände vi till Falun. Väldigt spända av förväntan och tanken på att ÄNTLIGEN drar det hela igång. De undersökte mig och kunde konstatera att jag öppnat mig 2cm. Istället för att ligga och stirra in i en vägg, så föreslog barnmorskan att vi skulle ta och åka iväg och äta lite, få lite energi inför det som komma skall. (Och energi var verkligen något jag skulle komma att behöva).
När vi sedan kom tillbaka från en god middag av skräpmat, så var det dags att undersökas igen. Nu hade värkarna blivit betydligt starkare och jag hade öppnat mig ytterligare.
Nu fick vi även in en kanna med äppeldricka som jag blev god vän med, vi mumsade även på några dumlekolor. Vilket var godare än någonsin förr.
Vid ca 00:00 tiden kom min barnmorska med ett förslag (eftersom förloppet tog så lång tid) att vi kunde "picka hinnorna" det vill säga, göra så att vattnet går och på så vis få själva förlossningen att skynda på. Jag tackade såklart ja till detta, då jag inte hade någon lust alls att få sömnpiller och föda i morgon istället. Nej jag ville ha ut våran son och det var på en gång. Men oj vad omedveten jag var om att det ändå skulle ta så pass lång tid innan Dylan kom ut. Lyckligt omedveten helt enkelt.
När hinnorna pickats, kändes det ungefär som att kissa på sig. Fast att du hållit dig i en vecka och ut kommer en flod. För det kändes som att jag hade självaste niagarafallet mellan benen. Det var nu smärtorna började komma, i och med att bebis började i allt snabbare takt trycka på neråt och utvidga det hela. Det var då jag frågade om jag kunde få pröva lustgasen. Denna lustgas som av för intensivt användande (innan jag klurat ut hur jag riktigt skulle andas) fick mig att uppleva underliga saker. Jag tog mig bland annat en "flygtur" där jag iakttog oss (mig och micke) från taket av rummet. Jag hade helt enkelt lämnat kroppen och såg allt som skedde från ett annat perspektiv. Galet läskigt vad lustgas kan göra med ens sinne.
Hur som helst så hjälpte det till viss del, men vid 02:00 tiden var smärtan för stark. Ringde då efter en sköterska (eftersom jag och micke till 80% av tiden var själva inne på rummet) som rekommenderade en EDA.
Läget hade nu blivit så att min livmoder jobbade konstant, den fick inte vila något alls. Vilket är ett måste om kroppen ska ha ork att orka krysta ut barnet i slutskedet. Så jag hade att välja på att ta bedövningen som skulle få att min livmoder slappnade av och intervaller mellan värkarna skulle återkomma. Det eller att få lov att göra kejsarsnitt till sist. Självklart ville jag hellre ha bedövningen än att bli tvungen att snitta upp magen för att livmodern tröttat ut sig själv.
Nästan omedelbart gav det resultat och jag kunde andas ut igen. Smärtan var dock lika stark med en paus imellan. Var även första gången jag fått höra av en barnmorska eller sjukhus personal att det är bra att jag inte lagt på mig något fett. För tydligen var jag en utmärkt passient att lägga EDA på, eftersom man såg mina ryggkotor så väl. ;)
Vid 06:00 tiden var det personalbyte och jag började bli frustrerad, eftersom jag hade så ont, var öppen helt och inget hände. Krystvärkarna hade satt igång och jag tänkte att nu är det bara någon minut kvar, sen får vi träffa vårat barn. Men icke. Hade krystvärkar och ett arbete på ca 2,5h kvar.
Jag vet att jag började bli extremt trött. Var som ett maratonlopp att hålla på hela kvällen och natten. Fast det var själva smärtan och trycket neråt som var jobbigast på slutet. Blev helt dyngsur av svett.
När förloppet kommit så långt att jag hade lyckats krysta ner honom i "kanalen" blev smärtan något jag aldrig tidigare upplevt. En smärta omöjlig att beskriva. En smärta som gjorde att jag tänkte: NEJ det här går inte, nu spricker jag! Vilket ledde till att jag spände mig för mycket, istället för att våga "trycka på" helt. Det var nog därför själva förloppet med krystvärkar varade så länge.
Men klockan 08:34 klarade jag det, han var ute! Minns att de frågade om jag såg vad det var för kön, en pojke svarade jag.
Lyckan var total och en sak som var galen var att all form av smärta försvann direkt han var ute (som innan var extrem och inget jag ens i närheten känt förut).
Efter att våran skatt kommit ut, fick pappa Micke som stöttat mig hela vägen klippa Dylans navelsträng och våran son fick samtidigt ligga på mitt bröst. Jag som innan blivit lite smått "äcklad" av tanken att ha en blodig bebis med fosterfett på min kropp alldeles efter en förlossning. Denna "fåniga" tanke var som bortblåst. Att ha min och min livskärleks gemensamma barn på mitt bröst, var den skönaste känslan och det mest naturliga som jag kunde tänka mig just då. Min största rädsla för att spricka slapp jag också, då jag enbart fick sy ett stygn. Tack och lov.
Vi blev dessutom bjudna på denna goda lilla förlossningsfika efteråt. Otroligt mysigt måste jag erkänna.
Tänk vad ens tankar och känslor kan ändras på några sekunder när ens eget barn kommer till världen. Äntligen börjar mitt och Mickes liv på riktigt.