Allt började runt kl 11,00 på söndags morgon, som från ingenstans började Sarah få ont i magen, som stark mensvärk. Jag började genast fråga den pålitliga dr.google om hjälp och råd, och enligt Google så var de på gång. Vi klockade värkarna, 7-12 min mellan. Under dom kommande timmarna så vart de inte jätte mycket skillnad på tiden i mellan, men dom tilltog i styrka. Så vi beslutade oss för att åka in. I bilen på väg till Falun kom dom dock tätare, säkert 3 min i mellan. Som kille och första barnet så har man noll koll på hur en förlossning går till, så jag va helt övertygad om att hon skulle föda i bilen. Jag började gå igenom hur "jag" skulle göra om de satt i gång, typ, ska jag klippa navelsträngen i bilen? Eller ska jag vänta med de? Tänk om han inte andas?...helt sjukt att man ska behöva åka 10mil för att föda på ett sjukhus! Efter en timmes nervig bilfärd kom vi in till förlossningen, och dom va jätte lugna, jag hade tänk mig att alla skulle flockas runt oss och vara redo att ta emot ungen, precis som på film. Men så va de inte, utan dom undersökte och konstatera att de va långt kvar och sa att vi kunde åka ner på centrum och äta:D efter en stadig middag på Macdonken så åkte vi tillbaka, och dom gjorde en ny undersökning, Sarah va då öppen 3 cm. Barnmorskan verkade inte vara nöjd med 3 cm, så hon beslutade sig för att trycka in två fingrar och mekka runt för att "får igång dä litä" som hon uttryckte sig. Sarah sa att de gjorde sjuuuukt ont, dock tror jag att hon tar tillbaka de nu, efter att ha fått en ny definition på smärta. Timmarna gick och de hände inte så mycket förutom att hon hade regelbundna värkar. Jag tyckte att dom första timmarna på förlossningen var ganska mysiga, Sarah kanske är av en helt annan uppfattning men men, vi åt dumle, drack läsk och sen fick hon gå och bada. Efter badet fick hon erbjudande om att få hinnan pickad, vilket hon tackade JA till. 10 minuter efter picket vart de liv i luckan. Värkarna blev 7 resor värre och hon bad om att få lustgasen. Lustgasen fungerade hyfsat i början och Sarah blev ganska stenad om ni frågar sig, sa konstiga saker och diskuterade gärna saker hon i detta tillstånd inte behärskade:) haha.. Efter pickningen så va jag helt övertygad om att Dylan va på väg ut heltiden, jag satt och svor för mig själv och undrade varför dom där jävla barnmorskorna inte va inne i rummet med oss. Efter många om och men så började tillslut krystvärkarna komma igång, detta skedde precis i ett personalbyte, så de ramlade in en undersköterska, barnmorska och en barnmorskestudent. studenten va tydligen den som skulle hålla i trådarna. Till en början va jag tveksam till detta och tänkte att( varför ska dom använda oss och vårat barn som värsta jävla testpersoner för nån student som inte vet ett skit:D. Studenten va dock väldigt duktig och gav ett gott intryck. Nu börjar dom förbereda för ( förlossningen ) dom bad Sarah att började krysta, och från detta ögonblick så är allt ganska luddigt för mig, jag såg hur fruktansvärt och min älskling hade, såg paniken i hennes kolsvarta ögon och jag fick så jävla dåligt samvete, jag ville bara gräva ner mig någonstans. Jag hade ingen kontroll över situationen och mina försök till tröst eller peppning kändes helt meningslösa. Efter en stund som känns som en evighet tittade Dylans huvud ut, Sarah skrek då" jag sprack, jag kände, jag har spruckit som fan" hon tittade på mig och jag såg paniken i hennes ansikte. Efter de har jag en minneslucka på uppskattningsvis 10 minuter. Helt plötsligt är jag i ett annat rum, Barnmorskan säger, "titta nu kissar han, de är bra". Han ligger på ett bord och är helt blå, såg ganska läskigt ut. Han fick syrgas för att han hade problem att få igång andningen. Han grät inte, gjorde bara ansträngande ljud och jag hade panik. Jag sa åt barnmorskan att fixa honom, jag fick inget svar. Hon ville häller inte berätta för mig om Sarah hade spruckit, hon sa bara" oroa dig inte för de, dom kolla de nu" typ. Dylan började gråta och skrika efter en stund, de kände sjuuuukt skönt och jag fick då hålla i min son för första gången. Jag bar in Dylan till Sarah och la honom på hennes bröst, efter han fick komma tillbaka till mamma så andades han bättre och bättre för varje andetag. En sak har man förstått, och de är att bästa medicinen för en liten bebis är alltid mamma:) det va pappa Mickes förlossningsberättelse:)